The notebook.
Har ni inte sett den här filmen, så SE SE SE!!
Jag hade glömt bort exakt hur bra den är, ja kom ihåg att den var grym, men oj!
Jag gillar egentligen inte ens kärleksfilmer så mycket, men detta är undantaget.
Efter att ha sett den tre gånger på två dagar är jag inte mätt,
bara en gång till innan jag ska sova.
Happy.
Jag är trött.
Trött på att vara tillags.
Trött på att vara utanför.
Trött på att hänga efter.
Trött på att bli utnyttjad.
Trött på att bli ignorerad.
Trött på att bli tagen för givet.
Trött på att vara dum.
Trött på att känna.
Trött på att alltid låtsas
Trött på att vara osynlig.
Trött på att vara ledsen.
Trött på att vara trött.
Trött på detta livet.
Detta är precis vad jag är.
Det låter så överdramatiskt, drastiskt och sympatifiskande. Men det är sanningen.
Idag gjorde jag det dummaste och jobbigaste någonsin.
Jag berättade något över telefon som jag inte ens borde berättat alls.
Det var dumt av mig, dumt av mig att tro att personen i andra änden av luren faktiskt skulle bry sig.
Dumt av mig att utelämna mig på det sättet.
(att visa känsor öppet är som att be om att bli trampad över)
Det är felet med mig, att jag håller inne på så mycket känslor att när jag väl släpper ut lite så brister allt.
Jag måste hitta ett nytt skydd, något som håller bättre i längden.
Nu sitter jag i skiten och vet inte riktigt hur jag ska göra.
Jag vrider på saker tills det ser rätt ut, men så kommer ja på att det är vridet och vridet är fel.
Jag pratar med vänner om det och tänker att jag är en jobbigt vän, en börda, en viktoria så fort vi lagt på eller går ifrån varann. Jag inser ju att det förmodligen inte är så, men det är så det känns.
Därför borde jag vara helt själv ett tag, typiskt när man precis fått jobb.
så fort ja blir ledig blir det landet, helt själv, ful och tjock med massa rödvin och fransk potatissallad.
