sannerligen sandra.

Jag går in och tittar till den morgon och kväll och blir lika förvånad varje gång, det där inlägget jag såg på morgonen finns ibland inte ens kvar för att han hunnit med så mycket. Om ändå jag kunde vara så hängiven till min blogg. OM ändå!

Kanske hade jag haft motivationen om jag också levde som en rockstjärna....

Idag vart en helt fantastiskt dag, 

nu tror ni att jag glömt "har det" i föregående mening. Läs igen!

Solen sken och det var kallt som attan men brillorna invigdes och sommar skinnjackan dammades av. Kommer förmodligen vara sjuk imorn men det var det värt.

Känner mig lite rosig om kinderna faktiskt, pustervikstrappan brukar resultera i det när solen skiner.

Har egentligen inga roliga storys att dela med mig av alls idag mer än en sån där härlig barnkonversation som jag hörde på vagnen häromdagen, två mammor och deras söner sitter i ett fyrasäte på vagnen.

Unge 1: Min mormor bor i lägenhet.

Unge 2: (mest tittar på Unge 1)

Unge 1: Det luktar äckligt där.

Unge 2: Min mormor bor i en rondell.

Unge 1: (nickar och tittar på Unge 2)

Mamma: Nämen "Unge 2" mormor bor väl ändå inte i en rondell?

Unge 2: (Tittar väldigt argt på sin mamma)

Mamma: Hon bor ju i ett radhus! Med morfar!

Unge 2: Vilken morfar!?!!

Jag var tvungen att låtsas att jag pratade i telefon för jag skrattade så mycket.

Barn är härliga ibland.

Ska göra mitt bästa för att inte förpesta den här bloggen med sorg som jag gjorde med min förra men idag är en sån där dag, inatt är en sån där natt.

Jag hittade hennes dotters blogg och mitt hjärta höll på att brista.

Det är inte rättvist, hon kommer vara förföljd av den dagen hela sitt liv.

Jag tänker på den dagen varje dag av mitt liv, jag gör mitt bästa för att komma ihåg allt som hon hade att erbjuda världen men ju mer tid som passerar desto svårare blir det att komma ihåg de små sakerna..

Som hur hon luktade eller hur hennes röst lät, hur hon lät när hon skrattade eller hennes ansiktsuttryck.

Jag vill ju inte glömma de små sakerna, jag vill ju att hon ska vara med mig för alltid.

Lite då och då sätter det sig någon vid mig på vagnen som har hennes parfym och varje gång har jag hanterat det likadant.

Jag tar några djupa andetag och försöker njuta av doften som för mig påminner så mycket om henne, sen kommer jag ihåg att det inte är hon. Att det är någon annan och att jag aldrig kommer se henne igen och då måste jag stiga av.

Fortsätta med min dag och svälja den där klumpen i halsen.

Det är så förskräckligt sorgligt, inte bara för att jag älskade henne så men för att jag sett henne som superkvinnan hela mitt liv, supermamma, supervän, supermänniska helt enkelt. I lågstadiet skulle vi skriva en uppsats om våra idoler, och medan de andra barnen skrev om ace of base och maria carey så skrev jag om henne.

Hon var så full av liv, full av glädje, full av styrka och jävlar anamma, det får mig att undra...

Om hon inte klarade sig, vem gör det då?

Det blir nog ingen sömn för mig idag, nu är jag arg.

Arg inte så mycket för min egen del, men arg för hennes del.

I vilket universum är det naturens lag att fem barn blir utan mamma?

Arg räcker inte till.

Marika, du är fortfarande min idol, det är din röst jag hör när jag känner mig osäker och jag önskar att jag hade dig nu när jag är vuxen för problemen blir större och besluten svårare.

Vi ses i nangiala.