redbull/vodka talar bara sanning.

människor gör mig så besviken.
Jag förstår inte, kanske är det så att det bara är jag som gnäller eller så är jag en värdelös vän?
Vilket inte riktigt går ihop i min hjärna, men kanske, kanske är jag en sån där egocentrisk själupptagen människa utan att ens veta om det själv?
jag skulle vilja tro att jag har ganska god självinsikt, men det kanske bara är något jag inbillar mig. Kanske är det så att mina vänner tröttnade på min pessimistiska inställning till ehm, allt tillslut?
Kanske orkar inte folk lyssna på mitt gnäll om att allt suger?
Det vore helt förståligt, men jag har inte alltid varit sånhär,
en gång i tiden vill jag minnas en mycket naiv och lycklig tjej, kanske var det för att jag var blond på den tiden?
Har livet verkligen vart hårdare för mig än mina vänner?
Det tror jag inte, för mig känns det som att vi levt samma liv tillsammans så länge jag kan minnas.
Men det är klart, alla människor är ju olika.
Kanske har min familjs lögner om min barndom, hemliga syskon och pappa kommit ikapp mig nu?
För jag har aldrig riktigt brytt mig, inte riktigt tänkt på hur vriden jäkla familj jag egentligen har..
Utåt sett så ser vi nog ut som vilken svensson som helst, men alla hemligheter förtärde oss innifrån för många år sedan. Jag lärde mig vid tidig ålder på eget initiativ att det hålla saker hemligt, för det finns alltid en anledning till att saker är hemliga, och om alla låtsas som ett en stora rosa elefanten mitt i rummet inte exicterar så kanske den försvinner helt.
Sen när man kommer upp i tonåren så klagar dom på att jag håller inne med för mycket saker, att jag måste prata med någon om allt. pfht!
Kanske skulle man tänkt på det innan man drog in mig i skiten..
Så jag tror att "han" hade rätt även denna gång, skitskalle, kanske känner folk att dom  inte känner mig?
Har jag blivit så bra på att låtsas att saker inte exicterar att jag uppfattas som en fasad av påhittad lycka?
Är jag så destruktiv att jag inte ber någon om hjälp för att jag gillar den där gnagande paniken som frodas i mig?
Hur kunde "han" vara så smart vid så ung ålder? Hur kunde "han" veta allt som tog mig år att förstå?
Det stör mig för kanske är det så tragiskt att "han" är den ända som någonsin känt mig, på riktigt..
Synd bara att jag inte hade någon aning om vem "han" var..
I år har jag skojjat bort allt, varför gör jag så? Utåt sett är allt ett skämt, men inom mig växet odjuret som numera är allt jag är, en tom människa utan något att ge..
Klart mina vänner ger upp, jag klandrar dom inte..
Jag vill bara inte sluta upp helt ensam, men förmodligen är det precis så det kommer blir.
För allt är ett test, "undra hur lång tid det tar innan hon hör av sig?"
"Undra hur lång tid det skulle ta för folk att märka att jag var borta om jag packade ihop allt imorn och flyttade?"
Det är inte snällt att testa sina vänner så, klart att dom sticker, vem vill hela tiden känna att man är under någon form av microskop som undersöker ens lojalitet hela tiden.. Jag hade också stuckit.
Så jag klandrar ingen, jag bara gnäller och lägger upp mina innersta tankar och livshistorier jag inte ens delat med de som står mig närmast på internet för vem som helst att läsa..
Jag förstår mig inte på mig själv..

redbull/vodka!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0