sannerligen sandra.

Man tyckte "tonåren" va fruktansvärt jobbiga när man gick igenom dom, men var dom verkligen det?

Nej, iallafall inte för mig.

Jag var som bäst när jag var 14, 15 och 16 år.

Det va mycket sorg under dom åren men samtidigt var jag en ganska obekymrad tonåring.

Jag brydde mig inte om va folk tyckte. Och nej, inte bara som man säger, jag gjorde verkligen inte det. 

Som ung, (yngre) var jag aldrig den tjejen som hetsade upp sig över saker, nu hetsar jag upp mig över allt.

Skit, varför kan man inte va som förr. Har livet pajjat mig?

Jag önskar att jag bara kunde släppa mina hämningar.

Jag önskar att jag kunde skita i allt och bara leva.

Det gör jag aldrig, varför måste jag alltid vara så ansvarsfull?

Varför måste jag alltid tänka en extra gång innan jag gör något...?

Okej, om sanningen ska fram så tänker jag kanske igenomsaker iallafall tio gånger innan jag gör det.

Jag är som en besatt, alltid nervös över att saker ska bli fel.

Vilket resulterar i att jag inte är mig själv.

Jag är så rädd att framstå som dum, när blev jag såhär osäker?

Åh, detta är en enda soppa av tankar.

Ibland kan jag bli så avundsjuk på människor som bara gör som dom vill och inte bryr sig om.

Det värsta är att det är den typen av människor, eller i synnerhet tjejer som jag ogillar.

Jag är en sån hycklare, det är ju världens klyscha, man hatar det i andra som man själv önskar man hade.

Pinsamt. Fast nu när jag tänker efter kanske det inte är så ändå..

Kanske är det bara så att jag önskar att jag var mer som dom och ogillar mig själv för att jag inte kan vara det?

Det är iofs ännu värre, när jag va yngre gillade jag verkligen mig själv.

Jag vet helt nöjd med vem jag var, jag försökte inte, anstängde mig inte och ville inte vara någon annan än den jag var. Frågan är nu bara, vem är jag nu?

Någonstans mellan barn och vuxen, inte tonåring.. ung kanske?

Ung låter unifär lika tråkig som det är, ska det inte vara kul att vara ung?

Eller ändras gränsen mellan vuxen äldre och ung när man åldras?

istället blir man äldre och pratar om när man var yngre. 

Jag vill inte bli en sån person som bara ser tillbaka, sorgligt nog är jag nog redan det.

När ska jag lära mig att leva i nuet...

Jag tror alltid att om jag bara ändrar på detta, eller om detta händer eller om jag gör såhär så ska allt bli grymt.

Måste sluta tänka, måste sluta tro att saker kommer bli något annat "om jag bara.."

Sömn.

Hej!