Hoppa över detta inlägget.

Denna dagen började så bra, som många andra dagar brukar göra.
Men precis som många andra dagar så blir det värre på kvällen, när man är ensam.
När man är helt fast i sina tankar och inser att man inte har någon att ventilera med.
När man roar sig själv med att lägga ut sina innersta tankar på en blogg i brist på vänner.
Nej, det är inte brist på vänner, för det finns allt några guldkorn kvar men jag är så trött på att vara martyren,
den där personen som aldrig är nöjd, som aldrig mår bra. Den där personen som ständigt sänker stämningen med sin negativitet och självömkan. Sånt kan jag hålla på med när jag är själv.
Förr brukade det funka, att stänga allt ute när man är bland folk och rannsaka sig själv när man är ensam.
Men jag antar att jag inte var lika ensam förr, för numera är jag helt uppslukad av min inre kamp.
Det värsta är att jag inte ens vet vad jag strider mot, jag vet inte ens vad det är som är fel,
Kanske är det bara jag som överreagerar, eller så är det för att den där dagen nalkas..
Den där dagen som varje år slutar i total katastrof, det vrider sig i magen bara jag tänker på det.
Förmodligen för att jag tycker att den där dagen ska vara min dag, dagen då folk måste bry sig om mig.
Men oftast slutar den i besvikelse när folk inte ens kommer ihåg att den dagen faktiskt är min.
Det låter egocentriskt för att det är egocentriskt, men om man bara får en dag per år som är ens egen, då man kan vara egocentrisk och låtsas att allt kretsar runt en själv så bör man ta vara på den dagen.
Det är vad jag tycker iallafall.

Jag har just brutit på en stor princip, när jag var som mest inlindad i självömkan för en stund sen laddade jag ner några broder daniel låtar. Vem gör det? Snacka om martyr. Inte bara martyr, jag avskyr broder daniel, mycket för den anledningen men också för att konceptet är så vridet.
"Hej-vi-mår-dåligt-snälla-tyck-synd-om-oss!!"
Men nu har jag gjort det, i unifär 5 låtar och 18,71 minuter.
Efteråt tänkte jag, nu är mitt liv över. Varför i hela friden gjorde jag så? väldigt onödigt.
Men sen lyssnade jag en gång till, denna gång på texten och konstigt nog beskrev den en del av vad jag känner väldigt väl. Jag blev inte direkt förvånad, det finns ju en anledning till att broder daniel har en hel armé av fans.
Jag ska inte kalla mig omvänd, för det vägrar jag bli. Men jag är inte helt omedgörlig, och inte helt medgörlig heller.

Sen kom jag att tänka på fucking åmål, givetvis. Broder daniel vore inget utan den genialiska filmen.
Om jag hade vart en karaktär i den filmen hade jag vart Viktoria. Nu undrar ni, "vem fan var viktoria?"
Det är agnes kompis i rullstol, som hon bara är kompis med på låtsas för att hon inte har någon annan att vara med.
Mitt liv i ett nötskal, Vem fan är sandra? ja det skulle jag också bra gärna vilja veta.

Det jag har avskytt och absolut föraktat hela mitt liv är nu det enda jag vill ha.
Att tillhöra en grupp, någonstans där man har en säker plats, någonstans där man är inkluderad.
Någonstans där man skulle bli saknad om man försvann.
Det låter som jag sitter och fiskar efter kärlek, och det kanske är precis det jag gör.
Om sanningen ska fram så vet jag inte vad jag gör längre, när folk frågar mig, "vad gör du nu för tiden sandra?" är mitt svar "inget..." och det är sant, jag gör inget, inget alls.. Inte konstigt att folk tröttnar..

Detta är vad som händer när man dricker rödvin själv.
Inte att rekomendera.
Nu fattas bara hello kitty hårspännen och svart/vit randiga strumpbyxor.
Tack för mig.

Kommentarer
Postat av: david

jag längtar iaf till nästa gång du kommer o hälsar på.

hovås snart igen?!

2008-06-13 @ 12:11:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0