Idoler, sorg och orättvisa.

Hur kan något som hände för så länge sedan fortfarande svida för så många människor..
Ska göra mitt bästa för att inte förpesta den här bloggen med sorg som jag gjorde med min förra men idag är en sån där dag, inatt är en sån där natt.
Jag hittade hennes dotters blogg och mitt hjärta höll på att brista.
Det är inte rättvist, hon kommer vara förföljd av den dagen hela sitt liv.
Jag tänker på den dagen varje dag av mitt liv, jag gör mitt bästa för att komma ihåg allt som hon hade att erbjuda världen men ju mer tid som passerar desto svårare blir det att komma ihåg de små sakerna..
Som hur hon luktade eller hur hennes röst lät, hur hon lät när hon skrattade eller hennes ansiktsuttryck.
Jag vill ju inte glömma de små sakerna, jag vill ju att hon ska vara med mig för alltid.
Lite då och då sätter det sig någon vid mig på vagnen som har hennes parfym och varje gång har jag hanterat det likadant.
Jag tar några djupa andetag och försöker njuta av doften som för mig påminner så mycket om henne, sen kommer jag ihåg att det inte är hon. Att det är någon annan och att jag aldrig kommer se henne igen och då måste jag stiga av.
Fortsätta med min dag och svälja den där klumpen i halsen.
Det är så förskräckligt sorgligt, inte bara för att jag älskade henne så men för att jag sett henne som superkvinnan hela mitt liv, supermamma, supervän, supermänniska helt enkelt. I lågstadiet skulle vi skriva en uppsats om våra idoler, och medan de andra barnen skrev om ace of base och maria carey så skrev jag om henne.
Hon var så full av liv, full av glädje, full av styrka och jävlar anamma, det får mig att undra...
Om hon inte klarade sig, vem gör det då?

Det blir nog ingen sömn för mig idag, nu är jag arg.
Arg inte så mycket för min egen del, men arg för hennes del.
I vilket universum är det naturens lag att fem barn blir utan mamma?
Arg räcker inte till.

Marika, du är fortfarande min idol, det är din röst jag hör när jag känner mig osäker och jag önskar att jag hade dig nu när jag är vuxen för problemen blir större och besluten svårare.
Vi ses i nangiala.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0