110916

Ja, alltså det var ju 1,5 år sen. Men jag tänker jobba mig tillbaka i tiden lite här.
Gå tillbaka till mina rötter så att säga.
Just nu är det rätt jävla mörkt, inte bara för att det är nattetid. Men min tillvaro uttråkar mig som inget annat, detta livet man lever... det tär.
Någonstans tror jag att människor i grund och botten bara söker kärlek, jag vill till och med säga att jag vet att det är så. Alla vill vi ha kärlek. Vi vill älska och bli älskade. Detta går vi runt och önskar varanda, kärlek. Vi önskar varanadra och oss själva mer än vad man tror att man själv är värd. Det kanske låter märkligt, men jag lever lite på hoppet om att någon kanske tycker att jag är mer värd än vad jag själv tycker. Det är DET man väntar på, att få en "mening" att någon sätter ett värde på en. Att man blir behövd och får känna sig viktig för någon annan. Man vill vara relevant och uppmärksammas.
Man är osynlig, man skapar vågor, blixtar och åska, för att göra sig hörd, sedd. Men i verkligheten är man en skugga till andra människor. Aldrig relevant, aldrig prioriterad. Jag kanske kräver för mycket, kanske begär mer än vad jag är värd. Men jag kräver kärlek, och uppskattning. Jag kräver att människor ska vilja kämpa för att ha mig i sina liv. Människor vill gärna ha mig där, men dem vill inte kämpa. Man är tydligen inte värd besväret.
Då är jag hellre själv. Ensam är stark sägs det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0